Gråtmild/Paris väntar

I glädjen de sista veckorna av terminen bjuder på glömmer jag att hon ska flyga iväg, inte bort, iväg. Det är lätt att bli gråtmild tänker jag, och håller inte tillbaka om det blir så. Försvinna kommer hon inte, men bara lyfta ett tag - pröva vingarna igen. Igen, därför att det är så hon vill leva och ingen kan stoppa henne. Ingen får stoppa henne.

Början är svaga minnen med ljuspunkter. Ihresalen, kaffe och kladdiga anteckningar fulla med citat. Nu gäller  framtiden och äventyren den ska bjuda på. Vem vet vad som händer, kanske reser vi till Paris, för det vore en stad värd våra olika kunskaper, värd skavsår och sena nätter, tidiga mornar.

Det är en vecka kvar, eller lite mer. Vi vet inte när Paris blir av, och hon vet inte riktigt vilken världsdel hon ska vandra på. Jag har fyllt år och hon kommer hit på födelsedagen innan sin tvättid för att äta special-veganska wienerbröd jag bakat. Tar sig tid. Är bestämd, vet det hon vill.

Men hon har också skrivit grattis till mig här. Där av gråtmildheten.